Blondyhoe

"Näe, nu får det vara nog!" Helene satte sig häftigt ner på bänken med korslagna armar. Hon var arg. Arg över att hon hade åkt dit till slut. Något som hon hade hoppats få slippa. Men icke! Hon var nu med i Sveriges Radio.
Under de korta två månaderna Helene hade jobbat i Ringen hade en tidning varit där och intervjuat henne, Sveriges Radio varit där tre gånger - varav nu Helene var med i något program med ämnet 'sväva'. Dessutom hade Svt varit där två gånger - båda gångerna filmat med henne som bakgrund.
Visst, det kanske inte låter så farligt. Men när tv var där undrade hon om såg bra ut, ifall hon skulle komma med på bild. Dessutom störde de hennes jobbaura. Så länge den där kameramannen var i sikte vågade hon inte sitta ner och vila, i tron om att det inte skulle se professionellt ut. När radiomannen intervjuat henne undrade hon om hennes röst lät okej, och om det lät som om hon visste vad hon pratade om. Visserligen handlade ämnet personliga erfarenheter, men så fort radiomannen hade försvunnit hade Helene kommit på tusen andra saker hon borde ha sagt. Det var frustrerande. Lyckligtvis (kan omdiskuteras, men ändå) hade hon bara en vecka kvar i Ringen, men hon var bombsäker på att både tv och radio skulle hinna klämma in ett flertal sändningar under den tiden.
"Nåväl..." Tänkte Helene och sträckte ut sig på sin stol. "Så länge de inte försöker intervjua mig om politik eller något annat jag inte förstår mig på så ska jag inte klaga... men det gör jag en då." Hennes ansikte sprack upp i ett leende, och innan någon hann se hur schizofrehn hon såg ut begravde hon näsan i en bok. Fördelen med radio var att man slapp synas någonstans - bara höras.