Blondyhoe

Säsongens sista studentskiva hade sin gång i torsdags - och Helene var där med sina vänner för att fira Ellis, Per och Felix. Hon dansade omkring i sina högklackade skor (den dumme faan), ganska obekymrad för stunden. När det var dags att gå hem åkte hon och Emelie tillsammans med nattbussen till Huddinge. Där fick Helene sen snällt promenera hem. Emelie hade gått av vid Kvarnbergsplan, så hon var alldeles ensam.
"Men det gör detsamma." Tänkte Helene, och knatade på för full maskin. I centrum var det helt öde - inte en kotte var ute på vift. Det var lite läskigt, eftersom Helene var van vid att det vimlade av folk på dagarna.
Sånär hon kom fram till Ica - hennes gamla jobb - mötte hon en ensam nattvandrare som var på väg åt motsatt håll. Snabbt passerade de varandra, och ljudet av hans steg hade snabbt dött bort bakom henne.
På vägen var det däremot inte dött - ett antal bilar körde omkring, något som oroade Helene. Paranoid som bara hon kan vara ibland, höll hon ett vakande öga både bakom sig och framför sig. Hon försökte så gott det gick gömma sig i skuggorna som omringade henne.
Sånär hon hade lämnat den första korsingen bakom sig fick hon syn på en uråldrig cykel som låg slängd i gräskanten. På dagen skulle hon ha betraktat det som skräp, men såhär i nattens mörker var det en riktig skatt. Den var olåst, och fullt funktionabel - eller... tja, bakhjulet var alldeles platt, och kedjan hade hoppat ur sin bana.
Med bilarnas hotfulla ljud i bakgrunden vände Helene lätt och ledigt cykeln uppochner, och började mecka med cykeln. Hennes fingrar blev alldeles svarta av oljan som fortfarande fanns kvar på kedjan. Till slut fick hon ändå igång cykeln, och började trampa för glatta livet därifrån. De skumma industribyggnaderna susade förbi henne på vägen mot Balingsnäs. Cykeln fungerade, men på grund av det platta bakdäcket var det en enorm ansträngning för Helene. Det var jobbigt för både knän och rygg, men fötterna skrek av glädje. Det visade sig gå alldeles utmärkt att cykla i högklackat.
När hon hade lämnat industriområdet bakom sig gav cykeln ifrån sig ett skränande läte, trycket i pedalerna lättade. Kedjan hade hoppat igen, och den här gången struntade Helene i att laga den. Ståendes på ena pedalen balanserade hon på cykeln och använde den som en sparkcykel istället.
Vid korsningen in till Glimmervägen var det dags för henne och cykeln att gå skilda vägar. Hon ställde den försiktigt vid en sten och tog farväl åt sin nattlige vän. Fötterna protesterade genast, men det kunde inte hjälpas. Det var fortfarande en bit kvar!
Det tog Helene en halvtimme att ta sig från centrum till hemmets trygga vrå - och innan hon låg i sängen hann det gå ytterligare en kvart. Utmattad och med värkande fötter slumrade hon snart in, halv tre på morgonen - med den oroande vetskapen om att hon var tvungen att gå upp fem timmar senare för att påbörja morgondagens arbetsdag...