Blondyhoe

"Näe, nu får det vara nog!" Helene satte sig häftigt ner på bänken med korslagna armar. Hon var arg. Arg över att hon hade åkt dit till slut. Något som hon hade hoppats få slippa. Men icke! Hon var nu med i Sveriges Radio.
Under de korta två månaderna Helene hade jobbat i Ringen hade en tidning varit där och intervjuat henne, Sveriges Radio varit där tre gånger - varav nu Helene var med i något program med ämnet 'sväva'. Dessutom hade Svt varit där två gånger - båda gångerna filmat med henne som bakgrund.
Visst, det kanske inte låter så farligt. Men när tv var där undrade hon om såg bra ut, ifall hon skulle komma med på bild. Dessutom störde de hennes jobbaura. Så länge den där kameramannen var i sikte vågade hon inte sitta ner och vila, i tron om att det inte skulle se professionellt ut. När radiomannen intervjuat henne undrade hon om hennes röst lät okej, och om det lät som om hon visste vad hon pratade om. Visserligen handlade ämnet personliga erfarenheter, men så fort radiomannen hade försvunnit hade Helene kommit på tusen andra saker hon borde ha sagt. Det var frustrerande. Lyckligtvis (kan omdiskuteras, men ändå) hade hon bara en vecka kvar i Ringen, men hon var bombsäker på att både tv och radio skulle hinna klämma in ett flertal sändningar under den tiden.
"Nåväl..." Tänkte Helene och sträckte ut sig på sin stol. "Så länge de inte försöker intervjua mig om politik eller något annat jag inte förstår mig på så ska jag inte klaga... men det gör jag en då." Hennes ansikte sprack upp i ett leende, och innan någon hann se hur schizofrehn hon såg ut begravde hon näsan i en bok. Fördelen med radio var att man slapp synas någonstans - bara höras.

Säsongens sista studentskiva hade sin gång i torsdags - och Helene var där med sina vänner för att fira Ellis, Per och Felix. Hon dansade omkring i sina högklackade skor (den dumme faan), ganska obekymrad för stunden. När det var dags att gå hem åkte hon och Emelie tillsammans med nattbussen till Huddinge. Där fick Helene sen snällt promenera hem. Emelie hade gått av vid Kvarnbergsplan, så hon var alldeles ensam.
"Men det gör detsamma." Tänkte Helene, och knatade på för full maskin. I centrum var det helt öde - inte en kotte var ute på vift. Det var lite läskigt, eftersom Helene var van vid att det vimlade av folk på dagarna.
Sånär hon kom fram till Ica - hennes gamla jobb - mötte hon en ensam nattvandrare som var på väg åt motsatt håll. Snabbt passerade de varandra, och ljudet av hans steg hade snabbt dött bort bakom henne.
På vägen var det däremot inte dött - ett antal bilar körde omkring, något som oroade Helene. Paranoid som bara hon kan vara ibland, höll hon ett vakande öga både bakom sig och framför sig. Hon försökte så gott det gick gömma sig i skuggorna som omringade henne.
Sånär hon hade lämnat den första korsingen bakom sig fick hon syn på en uråldrig cykel som låg slängd i gräskanten. På dagen skulle hon ha betraktat det som skräp, men såhär i nattens mörker var det en riktig skatt. Den var olåst, och fullt funktionabel - eller... tja, bakhjulet var alldeles platt, och kedjan hade hoppat ur sin bana.
Med bilarnas hotfulla ljud i bakgrunden vände Helene lätt och ledigt cykeln uppochner, och började mecka med cykeln. Hennes fingrar blev alldeles svarta av oljan som fortfarande fanns kvar på kedjan. Till slut fick hon ändå igång cykeln, och började trampa för glatta livet därifrån. De skumma industribyggnaderna susade förbi henne på vägen mot Balingsnäs. Cykeln fungerade, men på grund av det platta bakdäcket var det en enorm ansträngning för Helene. Det var jobbigt för både knän och rygg, men fötterna skrek av glädje. Det visade sig gå alldeles utmärkt att cykla i högklackat.
När hon hade lämnat industriområdet bakom sig gav cykeln ifrån sig ett skränande läte, trycket i pedalerna lättade. Kedjan hade hoppat igen, och den här gången struntade Helene i att laga den. Ståendes på ena pedalen balanserade hon på cykeln och använde den som en sparkcykel istället.
Vid korsningen in till Glimmervägen var det dags för henne och cykeln att gå skilda vägar. Hon ställde den försiktigt vid en sten och tog farväl åt sin nattlige vän. Fötterna protesterade genast, men det kunde inte hjälpas. Det var fortfarande en bit kvar!
Det tog Helene en halvtimme att ta sig från centrum till hemmets trygga vrå - och innan hon låg i sängen hann det gå ytterligare en kvart. Utmattad och med värkande fötter slumrade hon snart in, halv tre på morgonen - med den oroande vetskapen om att hon var tvungen att gå upp fem timmar senare för att påbörja morgondagens arbetsdag...

"Titta, jag har en blogg!" Tänker Helene, och undrar vad hon ska skriva i den. "Inget intressant händer ändå mig."
Jo, det gör det ju visst det - men det dröjer ganska länge innan de faktiskt inträffar. Vad ska jag skriva emellan?
Å andra sidan är det ändå ingen som läser, så jag kan lika gärna skriva en massa dumheter.

"Röv!" Vrålar Helene, när sladden hon lyckats pressa in i det redan trasiga 'hörlurshålet' glider ut. För att lyckas få ljud ur högtalarna måste hon numera låsa fast sladden under datorn och dra den så hårt det går åt höger (från Helenes håll).
Just nu sitter hon i sitt rum och lyssnar på musik - som hon brukar göra när hon inte har något annat för sig. Utanför fönstret snöar det, för ovanlighetens skull med tanke på att det är i slutet av april. Helene har vid det här laget ledsnat på snö och allt vad vinter heter. Som många andra längtar hon efter sommaren.
Idag är det studentskiva på gång igen - Ellisens (Annas kusin), och likaså Pers och Felix. Förra veckan var det Jasmins.

Surprice, surprice - idag är det relativt städat i Helenes rum. Städat betyder i det här fallet 'ingenting på golvet'. Soffan är begravd under alla kuddar Helene har inhandlat från Indiska (och bara EN från IKEA), tillsammans med lite kläder och andra skatter. Skrivbordet dignar av papper, vattenflaskor, skräp, och en vas med vissnade rosor. Men golvet är fritt. Yay Helene!

Efter en alltför förtidig middag på soppa, vatten och bröd - mestandels de två sistnämnda för Helene - ragglade hon tillbaka upp på övervåningen. Hon läste igenom det hon hade skrivit på bloggen, ändrade en del saker, och tryckte sen på Spara & publicera.

Röd text - detta fält måste fyllas i.
"Men jävlar då." Muttrade Helene, och fyllde i Rubrik-texten. Samtidigt fick hennes mobil liv och kungjorde att Emelie skickade ett sms. Efter att ha svarat började hon fundera över rubriken. En del underhållande namn dök upp i hennes huvud, men hon valde tillsist att skriva Tråkig Underhållning som rubrik.
"Tack och Hej, Näverlur!" Sa Helene glatt, och tryckte än en gång på Spara & publicera.